(kring berättande, värdegrund och pedagogik)

Jag tror på inlärning som sker genom lustfylld motivation, fri vilja och nyfikenhet. Det gäller alla åldrar, från vaggan till graven. När vi känner att vi vill vara med, när vi vill veta något; höra hur det går i slutet av äventyret, då är våra sinnen som mest öppna för ny kunskap och nya färdigheter. Visst finns det saker vi måste lära oss i livet som är tråkiga, men förmågan att lära dem kommer genom lustfylld träning och motivation, genom att skapa spår i hjärnan som är förutsättningen för att samla och sortera kunskap.

Det är också det som lek går ut på; det är träning och rekreation på samma gång. När vi lyssnar på en berättelse är vi aktiva medskapare, vi bygger upp scener och landskap för vårt inre och vi befolkar dem med vår fantasi och våra erfarenheter. Forskning har visat att när vi lyssnar på en berättelse så aktiveras samma områden i hjärnan som om vi faktiskt upplevde hela äventyret själva. Känslor, moral och strategiskt tänkande aktiveras på en resa som sker utan att kroppen lämnar platsen vi sitter på. Oavsett vad vi bär på i livet, så blir vi just för den stunden burna i berättelsens hand.
Det är berättarens ansvar att vara lyhörd och medveten om detta i sitt val av berättelse och sättet att berätta den.

Jag arbetade några år på en förskoleavdelning för tre-femåringar. Vi hade femton barn och var två förskollärare. Konsekvensen av detta var att det av praktiska skäl inföll tider på dagen då vi måste hantera hela barngruppen ensamma (för att en måste på rast etc.) Vi införde som rutin att ha sagostund varje dag. I denna grupp hade vi flera som hade svårt att sitta still längre stunder och vi hade således gjort våra morgonsamlingar till minimalistiska hälsningsstunder som gick ut på att alla skulle bli sedda och få veta hur dagen såg ut. Alltså hade jag i början kortkorta sagostunder om max fem minuter. Samma rutin; samma ljuslykta med levande ljus (och tillhörande brandsäkerhets diskussion på barnens villkor…), samma vers som de lärde sig utantill och läste med mig, samma saga (berättad, inte läst) och samma avslutningsfras. De lärde sig sagan och bad om en ny. Sagorna blev längre, lite i taget. Efter ett år satt samma barngrupp i 45 minuter och lyssnade på följetongssagor. De blev aldrig tvingade att sitta still eller sitta kvar, men de som behövde en lugnande hand för att sitta lugnt fick sitta närmast. De andra barnen accepterade att dessa barn fick favoritplatserna, eftersom de fick förklaringen varför och alla ville ha en lugn sagostund (och de visste att de fick närhet vid andra tider under dagen). Alla ville höra sagan och veta hur det gick för dess hjältar. Denna barngrupp bjöd på många utmaningar och jag och min kollega lärde oss mycket under åren. I takt med att barnen klarade att sitta längre under sagostunderna klarade de också att sitta längre under morgonsamlingarna och vi kunde fylla dem med pedagogiska aktiviteter och sång, helt utan att behöva tjata eller påminna om att sitta stilla.

När jag så småningom fick en ambulerande tjänst som språkförstärkande berättande förskollärare i ett helt förskoleområde så kom jag till alla barn en gång i veckan. Det var en extratjänst inrättad för extrapengar, så jag fick lyxen att göra ett förslag till utformning inför anställningsintervjun. Jag samarbetade med personalen på alla de olika avdelningarna – i början gjorde jag nog rätt lika hos alla, men snart landade jag och kunde samarbeta med varje avdelning utefter deras behov och min växande erfarenhet. En del avdelningar hade haft samma stabila personalgrupp i flera år, medan en del hade haft frekventa personalbyten – en av många saker som kan påverka hur kulturen i en barngrupp ser ut. En av avdelningarna hade nyanställda unga pedagoger och barngruppen var ”känd” som rörig (en sån grupp där barnen aldrig vet om en ny vuxen ska stanna eller bara vara där tillfälligt). Efter bara några veckor berättade dessa pedagoger för mig att sedan jag börjat ha dessa korta frivilliga, helt lustbaserade sagostunder, så satt plötsligt barnen uppmärksamt även under samlingarna (där jag inte var med). Ingen hade tvingat barnen till något, men deras koncentrationsförmåga hade utökats. Detta ”fenomen” upprepades genom åren på många olika ställen.

Jag är också övertygad om att det aldrig är för sent att träna denna förmåga att höra. Visst är våra yngsta år den tid då våra hjärnor utvecklas allra mest, då vi samlar på oss mest kunskap och utvecklar flest nya förmågor. Det är då det är som viktigast att vår lust att lära inte skadas. Men vi växer och lär hela livet, så länge vi känner glädje och motivation.
Att använda muntligt berättande är ett sätt att väcka nyfikenhet inför ett skolämne, inte bara historia och samhällskunskap, men även naturvetenskapliga ämnen. Det är lättare att tolka ett nytt språk, om det framställs i berättande – den narrativa formen hjälper oss att förstå sammanhanget och motiverar oss att försöka hänga med. Öronen öppnas och språkmelodi och grammatik smyger in på köpet.

Muntligt berättande kan också väcka gamla minnen till liv, sådana som vi trott att vi tappat bort för länge sedan. I alla åldrar lär och bearbetar vi genom att berätta om våra erfarenheter. Det kan vara mycket bra för välbefinnandet att som äldre få berätta om våra minnen av barndom och ungdomstid, att få bära det lilla barnet inne i oss hela vägen till slutet av livet.